Var på dokumentärteater igår. Fick lära mig att under andra världskriget var det ytterst nära att Paris hade jämnats med marken, ställts under vatten, raserats. I princip bara för att. Nu skedde inte detta, enligt historien tack vare en svensk. Raoul Nordling. Han ska ha övertygat den tyske generalen om nackdelarna med tilltaget och därmed till slut avstyrt det hela. Trots Sippenhaft.
I Paris på 80-talet.
Det handlade om ord. Hur viktigt det är att samtala och försöka sätta ord på det man vill, innan det går för långt. En relation mellan mor och dotter. Egentligen båda hennes döttrar. Vi kan bara hoppas att det gick bra.
Pjäsen var bra, inte handlingsmässigt så dramatisk; men ord- och känslomässigt dramatisk. Imponerad av Gunilla Röörs tolkning av mamman Charlotte.
Man ser pjäsen om man vill, jag säger inte att man ”absolut ska gå och se den”. Den är inte i den kategorin. Dessutom spelas sista föreställningen idag på Stadsteatern.
Till Stadsteaterns sida om Höstsonaten
@MonikaAnnSofi 