Gardell x 2

Nu har jag sett och hört Jonas Gardell två gånger på kort tid.
Först i Mitt enda liv på Cirkus och igår i en inspirationsföreläsning, i Unionens regi på Hovet. På Cirkus satt jag allra längst framme vid scenen med hakan i höjd med scengolvet. I går var det huggsexa om platserna och jag krigade inte utan satt upp under tak med lätt svindel – det lutar brant ner mot parkett. I går var Jonas sjuk, flunsa och hosta, så det var kanske bra med distans.

Men det är inte samma sak att sitta så långt bort, visserligen var ca 80 % av hans föreläsning direkt taget från showen och jag hade hört det förut och visste poängerna, och visserligen var han risig och fick kämpa, men det är betydligt lättare att bli engagerad och få hysteriska skrattanfall när man sitter närmare än upp under tak, som på undantag.

Så övriga 20 % då?
Då var han mer icke-show-Jonas och berättade historien om Livet är en schlager med bl a Jonas Helgesson som är cp-skadad. Jonas läste upp hela texten till Annars vore jag inte jag, det här är första versen:

Gud älskar dig just som du är
Är nåt som man ofta får höra
Sen följer en lista med krav
På förändringar man måste göra
För att bli godkänd, för att va med
Men om jag lyder dem nu
Då vore jag inte jag
Då vore jag någon annan än jag

Han gav också en mycket underhållande och tänkvärd intolkning till ”…kom ketchup så går vi” och vi fick lära känna Åsa-Nisse regissören Ragnar Frisk och ord att ha med på vägen när det går åt pipan ”…det var snubblande nära succé”. Med läsp-s-ljud.

Jonas Gardell på Twitter

Utplåna Paris

Var på dokumentärteater igår. Fick lära mig att under andra världskriget var det ytterst nära att Paris hade jämnats med marken, ställts under vatten, raserats. I princip bara för att. Nu skedde inte detta, enligt historien tack vare en svensk. Raoul Nordling. Han ska ha övertygat den tyske generalen om nackdelarna med tilltaget och därmed till slut avstyrt det hela. Trots Sippenhaft.

20140705_160422 (2)
I Paris på 80-talet.

Stadsteatern – pjäsen
Wikipedia – Roald Nordling

En presentationsproffs-personlighet

Jag var på ett seminarie med en kollega förra veckan. På Kompetensmässan. Hade inga direkta förväntningar. Vare sig låga eller höga.

Ämnet var bra och intressant (företagskultur) men strunt i det. Det är framförandet som tog mig med storm. Det var en föreställning på fullt ös i två timmar. Vi satt som tända ljus, trollbundna av personliga (knäppa) historier som anknöt till allvaret i ämnet. Skrattade så vi hade kramp i magen. Vi gjorde knasiga dans-moves i bänkarna utan att ifrågasätta varför (ses 8.20 in i Ledarnas film).

Ett koncept, ja – men gör om det, den som kan :-).

Länk till YouTube-film från Ledarna (ett annat seminarie än det jag var på).

Skärmklipp
Manuel Knight, bildklipp från Ledarnas film.

Kris och elände

Visst är vi konstigt funtade? Kris- och eländesrubriker – och vi läser nyfiket.

Jag träffade igår två av redaktörerna på krisinformation.se. Var genuint nyfiken på hur de jobbar och försökte att fokusera på det, men många av frågorna vi hade i gruppen handlade förstås om branden i Västmanland och andra kriser. Men främst handlade det om hur man kommunicerar kriser och vilka kanaler som används.

krisinfo
Jeanna och Anna från krisinformation.se. Foto: Marknadsföreningen i Stockholm

I första hand är det radion som gäller som kanal vid stora kriser. Eftersom radiovågorna förhoppningsvis inte är utslagna och en radio kan drivas på batteri. Men vem har det idag…? Om elen gått och batteriet i telefonen och datorn är urladdade. Bilradion förvisso, för den som har bil. Offentliga rum kanske. Detta redde vi inte ut.

VMA-signal. Vet du vad det är? Jag visste det, men inte att det kallades VMA-signal.

Som kanal finns sen webben och sociala media (bortsett från TV, och långsamma nyheter i tryckt media).

Det är tydligen kollat att som svenskar så börjar vi med att kolla aftonbladet.se om vi t ex känner brandrök i närheten, för att se vad som hänt. Jodå, jag gör också det. Det kan hinna komma många halvt spekulativa artiklar i Aftonbladet m fl medier innan händelse officiellt är bekräftad.

På krisinformation.se får man besked om bekräftade kriser, bekräftade från respektive myndighet. De strävar efter att vara den enda ingången till konkret och säker information och gör stora insatser vid hantering av kriser.

Att tänka på: vid kriser är information i mångt och mycket A och O. Snabbt. Även ”icke-info”, dvs information om att ingen ny information finns är också viktigt och behövd information.

Få ko-blick. Om jakt och fiske.

Nu är starten av älgjakten över. I vårt jaktlag sköts endast en kalv de första dagarna. Nu har vi uppehåll och återupptar älgjakten tillsammans med annan jakt senare under hösten.

Jag har inte skjutit något djur ännu. Ändå har jag varit jägare i tre år. Har inte räknat antalet jaktdagar, men de är tillräckligt många.

Det är mycket som ska stämma. Det ska komma djur ”på” dig, som man säger – dvs djur i pass som du kan skjuta på. Det ska vara rätt art för jakten du är ute på. Det ska vara rätt kön, t ex så skjuter man inte vildsvinssuggor för vildsvinen lever i matriarkat som då tappar sin ledare och troligen går än värre fram än innan. Det ska vara rätt ålder på djuret. I vårt jaktlag, nu på älgjakten, så var det förbjudet att skjuta älgtjurar med mindre än fyra taggar, liksom produktiva älgkor.

För att avgöra allt detta måste du se djuret väl, skjutavståndet måste vara så pass kort att du förväntar att träffa rätt. Kulfång är extremt viktigt. Det innebär att du har något bakom djuret, där kulan kommer att träffa om den går genom djuret, som då tar upp kulan och kraften. Genom att stå i ett jakttorn skjuter du nedåt marken, står du på marken och skjuter med en tillräckligt hög kulle bakom ­– då bör kulfång finnas. Var är dina jaktkamrater? Finns jakthund i närheten? Står djuret fritt så inget annat djur riskerar att träffas samtidigt? Allt detta måste vara utrett innan skottet.

mg jaktJag blev jägare alldeles av ”mig själv” och tillhör de ökande grupperna av jägare som bor i storstad och är kvinnor. Kan inte peka på någon yttre påverkan alls. Bara inverkan av sådant jag såg som tilltalade någonting hos mig. Kalla det gärna jaktromantik. Allt som omgärdar jakten: en tidig höstmorgon, med dis i luften. Samling och kaffe. Fördelning av pass. Placera ut sig. Sitta i torn tyst och stilla och lyssna och titta, lyssna och titta. Få ”ko-blick” som en jaktkamrat uttryckte det en gång. Märka alla förnimmelser av något som prasslar, kvistar som bryts, en gren som böjs – var det av vinden eller är det något där? Eller lyssna på hundförarens flåsande rapporter om slag och upptag på jaktradion för att sen höra hundskallen. Och vänta på att de kommer åt mitt håll. Vädret är oftast inte på ens sida. Men så ser man vildsvinen, rådjuren eller vad det nu är. Pulsen ökar. Sinnena spänns. Omärkligt väntar man på djurets nästa drag medan man andäktigt ser på det.

Läs gärna Torsten Mörners debattinlägg i SvD Brännpunkt från i våras, där han beskriver sin syn på jakt.

Jag har flera gånger reagerat på hur man kommunicerar sin jakt. En död fisk på bild är inte så farligt, jag har inte ens reflekterat över att man/jag lägger ut sådan bilder på sociala medier. Men bilder på döda djur är jag mer restriktiv med. Nu har jag ju ännu inget eget ”bidrag”, men har lagt ut inlägg från jakter jag varit med på, och då hänvisat till bilder för dem som vill se. Överdriven hänsyn? I det här fallet inte, eftersom djuret var urtaget. Hade jag bild av mig själv med fällt vilt så hade jag stolt låtit bild visas i mitt flöde. Men sådana bilder måste vara respektfulla mot djuret menar jag. Kom att tänka tillbaka på detta i samband med det här aktuella inlägget på SVT Opinion och tidigare debatter på olika jaktforum.

Torsten Mörner nämner också fisket och har helt rätt i att det aldrig diskuteras i samma termer som jakten. Trots att det på sätt och vis är värre ställt. Inom flugfisket (spöfiske) kan man både ”ha kakan och äta upp den”. Det kallas catch & release – att fånga fisken för att sen släppa tillbaka den. För att få jakten, spänningen men sen låta fisken leva vidare i sitt ekosystem och kanske låta någon annan få chans att fånga den. Är inte överens med mig själv om detta är etiskt OK, ändå återutsätter jag fisk i fjällen som eftersom vi för stunden hade tillräckligt för att äta så länge som den skulle hålla sig färsk. Jag kunde ju ha låtit bli att fiska. Men tillfällena är få och man passar på när det vakar och är gynnsamt.

Liknande princip kan man applicera på jakten, och då mer djurvänligt genom att djuren inte direkt störs av att du tittar på dem, fotograferar dem men låter bössan ligga orörd. Likväl kan man sitta och titta på vakande fisk, hur den går, vad den tar. Ibland vill man försöka lura den, ibland låter man den vara.

Sammantaget så skjuts inte så många djur man ofta tror och inte heller tas speciellt mycket fisk upp av spöfiskare, enligt min mening. Fritidsjakt och –fiske är numera ren rekreation, ja, men med tillägget att du får förmånen av färskt kött och färsk fisk som du vet exakt var det kommer ifrån och hur det hanterats hela vägen tills du har det på tallriken. Och det krävs respekt för arterna man jagar, med bössa eller spö.

Brontofobi

Att åka till fjällen och fiska är en av sommarens höjdpunkter. Det är också skönt att vara i huset på landet på sommaren så klart.

Båda aktiviteterna förmörkas (!) dock lätt om det mörknar och molen börjar torna upp sig. Det drar ihop sig i magen och fokus på annat försvinner eller blir åtminstone väldigt splittrat. Jag håller koll på de där molnen, hur de förflyttar sig och bullar upp sig osv. Och lyssnar. Efter möjligt åskmuller.

Brontofobi kallas det, åsk-fobi. Förstör timmar och delar av dagar då jag oroar mig för att det ska åska innan det ens har börjat och oftast gör det ju inte det heller. Vi har inte värst många åskdagar där jag brukar vara.

Ser det det minsta hotfullt ut på himlen så håller jag mig nära lägret, om vi är uppe i fjällen och fiskar, vilket logiskt sett inte gör den minsta skillnad. På landet sätter jag mig i bilen vid minsta muller, jag parkerar bilen så nära ytterdörren det bara går på kvällen, ifall åskan kommer på natten.

I somras var vi i fjällen för att fiska. Vi låg i tält i två veckor. Redan dag 2 eller 3 hördes muller från blåsvarta moln bortöver en annan fjälldal. Fanns inget annat att göra än 1) krypa in i tältet eller 2) sitta kvar ute och äta middagen som var på gång. Följde de andras exempel och valde alt 2.  Med en sträng blick på det blåsvarta. Åskan höll sig på avstånd och försvann.

Detta upprepades flera dagar. Började tycka att det var ganska uthärdligt trots allt. En av de dagarna satt jag och min kompis ute och pratade med en annan fiskare och under tiden drog det ihop sig över vårt område. Mullren kom närmare och det började dugga. Vi skingrades och försvann i våra respektive tält. Ett hyfsat litet oväder drog in med hårda vindbyar som rev och slet i tältet, ösregn och hagelsom hamrade. Och en lagom mängd åskmuller och någon blixt.

Låg på min luftmadrass med pocketboken i händerna och försökte läsa. Begrep inget av det jag läste men jag hade inte panik även om pulsen var lite hög.

De följande dagarna fick vi samma typ av upplevelser ungefär vid samma tid på dagen, men med den skillnaden att åskan kom närmre varje gång. Sista åskdagen låg jag i tältet på min luftmadrass och lyssnade på regnet och vinden. Kom på mig själv med lyssna efter åskan med viss förväntan. Åskan kom med besked, och jag blev kanske lite mer skärrad än förväntansfull när det väl började men inte mer än vad man borde bli.

Är inte botad men lite lindrad. Att ligga i tält känns betydligt bättre än att sitta helt ensam och oskyddad på ett kalfjäll. Jag höll mig nära lägret de här dagarna eller såg till att vara på väg tillbaka när klockan började närma sig åska som de andra dagarna innan. Så det påverkade mina dagliga aktiviteter, helt klart. Men att jag kunde känns förväntan efter lite efter åska ute till fjälls var en stor seger.

Normalt sett, hemma eller i andra miljöer där det är rätt så säkert, så ser jag fram emot åska – det är mysigt tycker jag. Är rent av lite åsk-nörd i det fallet. Hänger gärna här när åskan går hemmavid, uppkopplad via mobilt bredband, inte fast nät – då pajar det.

Nu har inget behov av att uppskatta åska i fjällen eller på landet, farligt som det är dessutom. Men målet är att kunna hantera den på samma sätt som när det t ex plötsligt börjar regna, dvs: man rusar upp och går in, man rafsar fram och tar på sig regnkläderna, man ilar ut och tar in tvätten. Mer än så borde det inte vara.

Emma Sofia Röding och Varg-Kalle

Emma Sofia Röding var min mormors mormor. Hade gärna haft kvar hennes efternamn – fint namn och hade passat mig bra som gärna flugfiskar just röding. Vet egentligen ingenting om henne, hade aldrig funderat på det heller innan jag började släktforska lite mer på allvar. Men jag hittade henne i kyrkoböckerna och vet att hon var född 1842 i min egen hemtrakt. Fortsätter söka efter hennes bakgrund, men har gått bet för tillfället.

På bilden nedan är det inte fru Röding. Men väl hennes dotter, Sofia Vilhelmina med efternamnet Westerberg efter Emmas make. Min mormorsmor. Hon dog några år innan jag föddes, det finns flera bilder på henne och mamma pratade om henne då och då.

Sofia (2)

Än mer spännande var att hitta den här vargens ena baneman i släkten.

vargstenen

Första gången jag såg stenen, för länge sedan, minns jag att jag fascinerades över att det ju faktiskt fanns varg förr i Småland – och i Sverige överhuvud taget. Jag hade ingen aning om vilka de gamla skyttarna var.

Släktforskningssajten jag använder, Ancestry, har medlemmar över hela världen som kan länka in sina släktträd, bilder och historier. Där hittade jag bild på både Karl – som tydligen kallades Varg-Kalle – och vargen i fråga, som skinn upphängt på ett farstu-räcke. Varg-Kalle visade sig vara en släkting med barnbarnsbarn som emigrerade till Amerika runt förra sekelskiftet.

Släktforskar vidare vartefter jag får tid och lust – finns massor att upptäcka!