Jag är ju lite nördig på att rota i gamla saker. Och en utredare i min natur – vill alltid veta varför och hur. Typisk person för släktforskningsberoende alltså. Dock en högst otålig person.
Läste nu Jan Granaths blogginlägg ”Släktforskare och släktsamlare” och måste ge min syn på det hela.
Erkänner att jag varit en släktsamlare, och inte ens en framgångsrik sådan i den mening att jag kommit speciellt långt tillbaka i tiden. Vilket man lätt tror är kriteriet. Det är oftast den frågan man får av utomstående som inte provat, hur långt tillbaka har du kommit? Tätt följt av ”Finns det inga spännande personer med”? och sen ”Är du inte klar snart?”.
Jag har fått på näbben rejält som Ancestry-användare där man med programmets egna funktioner kan inkludera andras offentliggjorda forskning i sitt eget träd, om det faller sig så. Jag gjorde det, framför allt i ett fall där jag blev överlycklig över informationen, som var riklig. Att det var rätt person det handlade om grunden var säkert, däremot vet jag ju inget om informationen jag tog in i mitt träd. Men bättre något än inget… En lång tid senare fick jag ett mycket uppretat och argt mail från ägaren till informationen som tyckte jag handlat bedrövligt. Som nybörjare, men sökande på allvar, så skämdes jag för mitt tilltag, men jag hade ju bara använt fullt legitima programfunktioner – inte snott material som inte var allmänt. Menade jag och skrev detta, tillsammans med ärlig ursäkt. Fick jag aldrig svar på. Personen gjorde raskt sitt material icke-offentligt vilket hen borde gjort från början. Det var, enligt vad jag kan utläsa, material som personen fått genom anlitad släktforskare och troligen betalat för.
Förstår upprördheten, men varför lägga ut det så nybörjaren Monika med samlarbehov kunde komma över en skatt om du nu inte ville att hon skulle det? Nu handlade det mest om historien (inte så långa led bakåt) vilket gjorde det hela än mer värdefullt för mig som inget visste. Jag tycker också att mitt svar med ursäkt och erkännande bort ha renderat ett svar tillbaka. Men tyvärr inte.
Efter den rejäla näsbrännan så lade jag ner forskningen helt i ett år eller lite mer.
Fram tills dess hade min egen forskning var spretig och utan kött på benen. När skämskudden äntligen lagts åt sidan så började jag istället binda ihop det jag hittat till verklighet. Med fakta om alla årtal och boplatser, födda, döda och lite minnen från gamla berättelser så gick det att skriva en historia. Det var häftigt. Att tänka sig in i livsödena med lite fantasi baserat på fakta. Lägga verkliga människor i kyrkböckernas fakta.
Jag vände till att bli släktforskare. Inte samlare. Nu handlar det mera om att gräva och rota, få ihop en röd tråd om personernas liv, boplatser och öden. Jag har stannat på sent 1600-tal i de fall jag kommit så långt och har inte ambitionen att komma längre tillbaka, om det en går på mina gamla statare och torpare.
Bland mina privata stordåd räknas när jag tidigt hittade fakta om min farfars far som jag inte kände till. När jag upptäckte min mormor mors flicknamn Röding vilket jag tycker är fascinerade. Jag har hittat den som i släkten Sandström bytte till just namnet Sandström, kvar att luska ut är varför. Bara det att kunna få verifierat alla morfars boplatser som jag hört om men aldrig skrivit upp ordentligt. Och nu senast så hittade jag efter mycket bestyr Olof, farfars mors morfar. Född 1790 utanför både socken och län. Med hjälp av personer i olika Facebook-grupper så kunde jag själv hitta honom.

Så låt oss släktsamlare hålla på och samla. Antingen så lessnar vi eller så fastnar vi och börjar gräva. Och om det ändå bara handlar om att samla – så är det ändå gott nog. Mitt Ancestry-träd är inte rent från möjligt inhämtat skräp, eller mina egna fel men ligger privat och jag städar upp och plockar bort ovidkommande personer vartefter. Jag blev också släktforskare med tiden.