Referral marketing

Återigen något enkelt. Egentligen. Men det här krävde en stunds funderande innan koncepet gick in helt. Jag trodde att det handlade om att rekommendera någon till någon annan, dess vara eller tjänst. Och det gör det, men inte bara.

För att en äkta referral-transaktion ska föreligga så krävs vissa saker.

Men före det så måste man förstå vem som är vem.

Givare – den som känner en möjlig kund och också en möjlig mottagare.
Mottagare – den som kan erbjuda det som kunden behöver.
Kund – köparen, som känner givaren men inte mottagaren.

För att en referral-transaktion ska hända krävs:

  • tillit – alla parter i transaktionen måste lita på varandra; kunskap, kompetens, insikt
  • kunskap om sitt område
  • behovsanalysen görs av givaren – innan något försök till förmedling görs, om inte denna är gjord förmedlar man i bästa fall ett lead, inte en ”referral”
  • lösning
  • möte

Kärnan i konceptet är att givare och mottagare inspirerar varandra att hjälpa andra, åt varandra.

Ett optimalt referral-nätverk för en entreprenör är enligt uppgift 12 kontakter som man känner väl och har tät kontakt med.

Kunder som kommer in på det här sättet tenderar att stanna längre som kunder och affärsrelationen blir mer ett samarbete och mindre fokus på pris.

Mina fria tolkning av en genomgång i ämnet av representanter från Referral Institute i Stockholm.

Vad är det med folk?

Har bara idag läst två inlägg som rör jakt. Inte den infekterade vargjakten, det är ett kapitel för sig. Nej, det är SVT Nyheter som har skrivit om en ny jakttrend, troligen på initiativ av Djurens Rätt. Trenden skulle vara att man skjuter djur för att få poäng.

Djurens rätt säger sig ha som mål: ”ett samhälle som inte förtrycker djur”. Helt fint, djur ska självklart behandlas med all respekt och inte skjutas bara för ”poäng” i någon form.

Om det nu vore så, vilket som man som oinsatt kanske kan få bilden av, att jägare grabbar bössan och skjuter urskiljningslöst på det vilt man ser i skogen – då vore det illa. Påminner mig om ett Wii-spel om jakt som är ungefär just så. Det är inget vidare spel, och så här går det inte till i verkligheten så klart.

Svaret på Jägarbloggen är mycket bra, läs det.

Dock tycker jag slutklämmen är att bemöta kommentarerna på för låg nivå. Om de ens ska bemötas alls. Om man är jaktmotståndare så vill man ju inte döda djur, troligen då inte heller människor. Inte på riktigt.

Sen har Rebecka Bergqvist skrivit ett mycket bra inlägg om jakt och kön idag. Blev lite chockad när jag läste hennes beskrivning av vad hon ser för inlägg från kvinnor kopplade till jakt. Utseendefixering in på bara kroppen – tillsammans med vapen. Publicerat av kvinnor, alltså.

Håller dock inte med henne om att JAQT ska öppnas för män, likväl som inte heller Fjällorna inom fisket ska det. Kvinnor som kommer ensamma till denna ännu mansdominerade värld har glädje av dessa möjligheter finns. Däremot bör alla nybörjare oavsett kön erbjudas möjlighet att komma ut och jaga, och närliggande aktiviteter, även om man inte har någon egen ingång till det, som släkting eller familj. Här behöver större insatser göras, även om viss verksamhet finns på Jägareförbundets jaktgårdar i alla fall i Stockholmsregionen. I nybörjarverksamheterna borde också de båda jägarförbunden kunna samarbete kan jag tycka. Man vill jaga men har ännu inte kommit så långt eller hunnit ta ställning runt vilket förbund (eller båda) man vill stödja.

Viktigast är att sprida en positiv bild av jakt, med ansvar för djur och natur, och i trevlig gemenskap!

Från samlare till forskare

Jag är ju lite nördig på att rota i gamla saker. Och en utredare i min natur – vill alltid veta varför och hur. Typisk person för släktforskningsberoende alltså. Dock en högst otålig person.

Läste nu Jan Granaths blogginlägg ”Släktforskare och släktsamlare” och måste ge min syn på det hela.

Erkänner att jag varit en släktsamlare, och inte ens en framgångsrik sådan i den mening att jag kommit speciellt långt tillbaka i tiden. Vilket man lätt tror är kriteriet. Det är oftast den frågan man får av utomstående som inte provat, hur långt tillbaka har du kommit? Tätt följt av ”Finns det inga spännande personer med”? och sen ”Är du inte klar snart?”.

Jag har fått på näbben rejält som Ancestry-användare där man med programmets egna funktioner kan inkludera andras offentliggjorda forskning i sitt eget träd, om det faller sig så. Jag gjorde det, framför allt i ett fall där jag blev överlycklig över informationen, som var riklig. Att det var rätt person det handlade om grunden var säkert, däremot vet jag ju inget om informationen jag tog in i mitt träd. Men bättre något än inget… En lång tid senare fick jag ett mycket uppretat och argt mail från ägaren till informationen som tyckte jag handlat bedrövligt. Som nybörjare, men sökande på allvar, så skämdes jag för mitt tilltag, men jag hade ju bara använt fullt legitima programfunktioner – inte snott material som inte var allmänt. Menade jag och skrev detta, tillsammans med ärlig ursäkt. Fick jag aldrig svar på. Personen gjorde raskt sitt material icke-offentligt vilket hen borde gjort från början. Det var, enligt vad jag kan utläsa, material som personen fått genom anlitad släktforskare och troligen betalat för.

Förstår upprördheten, men varför lägga ut det så nybörjaren Monika med samlarbehov kunde komma över en skatt om du nu inte ville att hon skulle det? Nu handlade det mest om historien (inte så långa led bakåt) vilket gjorde det hela än mer värdefullt för mig som inget visste. Jag tycker också att mitt svar med ursäkt och erkännande bort ha renderat ett svar tillbaka. Men tyvärr inte.

Efter den rejäla näsbrännan så lade jag ner forskningen helt i ett år eller lite mer.

Fram tills dess hade min egen forskning var spretig och utan kött på benen. När skämskudden äntligen lagts åt sidan så började jag istället binda ihop det jag hittat till verklighet. Med fakta om alla årtal och boplatser, födda, döda och lite minnen från gamla berättelser så gick det att skriva en historia. Det var häftigt. Att tänka sig in i livsödena med lite fantasi baserat på fakta. Lägga verkliga människor i kyrkböckernas fakta.

Jag vände till att bli släktforskare. Inte samlare. Nu handlar det mera om att gräva och rota, få ihop en röd tråd om personernas liv, boplatser och öden. Jag har stannat på sent 1600-tal i de fall jag kommit så långt och har inte ambitionen att komma längre tillbaka, om det en går på mina gamla statare och torpare.

Bland mina privata stordåd räknas när jag tidigt hittade fakta om min farfars far som jag inte kände till. När jag upptäckte min mormor mors flicknamn Röding vilket jag tycker är fascinerade. Jag har hittat den som i släkten Sandström bytte till just namnet Sandström, kvar att luska ut är varför. Bara det att kunna få verifierat alla morfars boplatser som jag hört om men aldrig skrivit upp ordentligt. Och nu senast så hittade jag efter mycket bestyr Olof, farfars mors morfar. Född 1790 utanför både socken och län. Med hjälp av personer i olika Facebook-grupper så kunde jag själv hitta honom.

Håkan

Så låt oss släktsamlare hålla på och samla. Antingen så lessnar vi eller så fastnar vi och börjar gräva. Och om det ändå bara handlar om att samla – så är det ändå gott nog. Mitt Ancestry-träd är inte rent från möjligt inhämtat skräp, eller mina egna fel men ligger privat och jag städar upp och plockar bort ovidkommande personer vartefter. Jag blev också släktforskare med tiden.

Tisdag. Snyggt x 2.

”När man är inne i burken så är det svårt att se vad som står på etiketten.” Den strofen fastnade under en av gårdagens träffar. Personen som sa det heter Janne Björge och arbetar med varumärken på byrån Nine Yards.

Jag tycker det beskriver sådär träffsäkert självklart hur det blir om man sitter inne och tittar ut, jobbar inifrån och ut istället för utifrån och in. Om solen skiner så tror man det är varmt och gott ute – och så går man ut barhuvad och i för tunn kappa och inser att det var ju svinkallt. Alla andra verkar ha tittat på termometern och kanske även stuckit ut huvudet innan de gick ut, för att kunna klä sig rätt, och ser riktigt nöjda ut i sina mössor och dunjackor. De som även läst prognosen har paraplyet  med för kvällens möjliga väderomslag till snöslask. De sneglade på etiketten. De läste av hur det egentligen var där ute. Snyggt!

På kvällen var jag på något så ovanligt som ett LinkedIn IRL-möte. Jag kallar det så. En samling människor med LinkedIn-profiler och sitt eget marknadsförande som gemensam nämnare. Gick dit helt på impuls, fick inbjudan för några veckor sedan. Gruppen var annorlunda mot vad jag är van från de flesta marknadsträffar av olika slag. Högre medelålder var en sak, men mer överraskande var att inte kvinnorna var i majoritet, här var det ungefär hälften/hälften. Bra dynamik i gruppen med huvudsyftet – diskussion runt användandet av just – LinkedIn. Fast i den verkliga världen. Snyggt!

Ikväll: fåtöljen med anteckningar, Charlotte Hågårds nya bok, LinkedIn och nya anteckningar.

wpid-20150304_211743.jpg

Att vi krånglar till allt för oss

Förra veckan var jag på ett antal möten om marknadsföring, i olika forum men alla i syfte att de medverkande skulle inspireras och få nya frön sådda.

Det stackars begreppet content marketing fick vara med överallt och borde väl snart helgonförklaras. En person var dock befriande rak och ansåg ”att det är ju inget nytt, är vad vi mer eller mindre alltid har gjort”.

Tack för det! Levde på det beskedet, medan min frustration flödade under tiden jag lyssnade på en beskrivning av en content marketing modell som egentligen illustrerade i essensen i marketing automation.

Tänkte tillbaka på detta när jag lyssnade på Annelie Ivarsson på radion idag om alla dessa kostråd. Råd, som kommer från alla möjliga håll och som gör att det övergripande, allmänna bas-rådet för det stora flertalet av oss drunkar: ät mer frukt, grönsaker och fisk. I radiointervjun lade Annelie till: röra på sig.

Länk till artikel i SvD

Vi verkar sträva efter att krångla till saker och ting i någon sorts innovationsiver som blir lite löjlig.

Stadgar och miljöinventering

I spåren av debatten runt progressiva avskrivningar i BRFer, som i sin tur ledde till en diskussion om avskrivningar ska räknas in kostnadsunderlaget för avgiften eller inte, och möjligheten att ta ut avgift vid andrahandsuthyrning så ändrar vi – som troligen många andra – föreningens stadgar nu. Stadgeändring kräver två stämmor och vår ordinarie har just varit så det blir två extrastämmor här under våren. Den första idag. Om stämman godkänner förslaget så kallar vi till en andra stämma. Om det då blir godkänt igen så ska hela paketet (stadgar, protokollen och röstlängderna) in till Bolagsverket för stämpling – först därefter är det klart.

Dessutom så har vi beställt en miljöinventering – så ansvarstagande förening vi är! Återstår att se vad den ger.

Liljevalchs på en timme

20150211_165102

Det kostar bara en tia att gå in, men de stänger klockan fem. Blev för kort visit idag – hade guidad tur vilket är bra, men efter det vill jag gärna gå ett varv till och titta på de verk som intresserar mig, då var det bara en kvart kvar.

På bilden verket Diskborsting. Blev fascinerad av många tavlor framför allt, men inte lika mycket uppseendeväckande som förra året. I år var det kostsamlare i juryn och utställningen därmed med en övervägande del lättplacerade objekt och mycket var följdaktligen också redan sålt med en röd dutt bredvid sig.

Om diskborstarna var det tänkte jag inte på – men de faller kanske inte riktigt inom kategorin lättplacerade i den här utformningen heller.

Gardell x 2

Nu har jag sett och hört Jonas Gardell två gånger på kort tid.
Först i Mitt enda liv på Cirkus och igår i en inspirationsföreläsning, i Unionens regi på Hovet. På Cirkus satt jag allra längst framme vid scenen med hakan i höjd med scengolvet. I går var det huggsexa om platserna och jag krigade inte utan satt upp under tak med lätt svindel – det lutar brant ner mot parkett. I går var Jonas sjuk, flunsa och hosta, så det var kanske bra med distans.

Men det är inte samma sak att sitta så långt bort, visserligen var ca 80 % av hans föreläsning direkt taget från showen och jag hade hört det förut och visste poängerna, och visserligen var han risig och fick kämpa, men det är betydligt lättare att bli engagerad och få hysteriska skrattanfall när man sitter närmare än upp under tak, som på undantag.

Så övriga 20 % då?
Då var han mer icke-show-Jonas och berättade historien om Livet är en schlager med bl a Jonas Helgesson som är cp-skadad. Jonas läste upp hela texten till Annars vore jag inte jag, det här är första versen:

Gud älskar dig just som du är
Är nåt som man ofta får höra
Sen följer en lista med krav
På förändringar man måste göra
För att bli godkänd, för att va med
Men om jag lyder dem nu
Då vore jag inte jag
Då vore jag någon annan än jag

Han gav också en mycket underhållande och tänkvärd intolkning till ”…kom ketchup så går vi” och vi fick lära känna Åsa-Nisse regissören Ragnar Frisk och ord att ha med på vägen när det går åt pipan ”…det var snubblande nära succé”. Med läsp-s-ljud.

Jonas Gardell på Twitter

Utplåna Paris

Var på dokumentärteater igår. Fick lära mig att under andra världskriget var det ytterst nära att Paris hade jämnats med marken, ställts under vatten, raserats. I princip bara för att. Nu skedde inte detta, enligt historien tack vare en svensk. Raoul Nordling. Han ska ha övertygat den tyske generalen om nackdelarna med tilltaget och därmed till slut avstyrt det hela. Trots Sippenhaft.

20140705_160422 (2)
I Paris på 80-talet.

Stadsteatern – pjäsen
Wikipedia – Roald Nordling

En presentationsproffs-personlighet

Jag var på ett seminarie med en kollega förra veckan. På Kompetensmässan. Hade inga direkta förväntningar. Vare sig låga eller höga.

Ämnet var bra och intressant (företagskultur) men strunt i det. Det är framförandet som tog mig med storm. Det var en föreställning på fullt ös i två timmar. Vi satt som tända ljus, trollbundna av personliga (knäppa) historier som anknöt till allvaret i ämnet. Skrattade så vi hade kramp i magen. Vi gjorde knasiga dans-moves i bänkarna utan att ifrågasätta varför (ses 8.20 in i Ledarnas film).

Ett koncept, ja – men gör om det, den som kan :-).

Länk till YouTube-film från Ledarna (ett annat seminarie än det jag var på).

Skärmklipp
Manuel Knight, bildklipp från Ledarnas film.