Nu har jag sett och hört Jonas Gardell två gånger på kort tid.
Först i Mitt enda liv på Cirkus och igår i en inspirationsföreläsning, i Unionens regi på Hovet. På Cirkus satt jag allra längst framme vid scenen med hakan i höjd med scengolvet. I går var det huggsexa om platserna och jag krigade inte utan satt upp under tak med lätt svindel – det lutar brant ner mot parkett. I går var Jonas sjuk, flunsa och hosta, så det var kanske bra med distans.
Men det är inte samma sak att sitta så långt bort, visserligen var ca 80 % av hans föreläsning direkt taget från showen och jag hade hört det förut och visste poängerna, och visserligen var han risig och fick kämpa, men det är betydligt lättare att bli engagerad och få hysteriska skrattanfall när man sitter närmare än upp under tak, som på undantag.
Så övriga 20 % då?
Då var han mer icke-show-Jonas och berättade historien om Livet är en schlager med bl a Jonas Helgesson som är cp-skadad. Jonas läste upp hela texten till Annars vore jag inte jag, det här är första versen:
Gud älskar dig just som du är
Är nåt som man ofta får höra
Sen följer en lista med krav
På förändringar man måste göra
För att bli godkänd, för att va med
Men om jag lyder dem nu
Då vore jag inte jag
Då vore jag någon annan än jag
Han gav också en mycket underhållande och tänkvärd intolkning till ”…kom ketchup så går vi” och vi fick lära känna Åsa-Nisse regissören Ragnar Frisk och ord att ha med på vägen när det går åt pipan ”…det var snubblande nära succé”. Med läsp-s-ljud.
@MonikaAnnSofi 