Nu är starten av älgjakten över. I vårt jaktlag sköts endast en kalv de första dagarna. Nu har vi uppehåll och återupptar älgjakten tillsammans med annan jakt senare under hösten.
Jag har inte skjutit något djur ännu. Ändå har jag varit jägare i tre år. Har inte räknat antalet jaktdagar, men de är tillräckligt många.
Det är mycket som ska stämma. Det ska komma djur ”på” dig, som man säger – dvs djur i pass som du kan skjuta på. Det ska vara rätt art för jakten du är ute på. Det ska vara rätt kön, t ex så skjuter man inte vildsvinssuggor för vildsvinen lever i matriarkat som då tappar sin ledare och troligen går än värre fram än innan. Det ska vara rätt ålder på djuret. I vårt jaktlag, nu på älgjakten, så var det förbjudet att skjuta älgtjurar med mindre än fyra taggar, liksom produktiva älgkor.
För att avgöra allt detta måste du se djuret väl, skjutavståndet måste vara så pass kort att du förväntar att träffa rätt. Kulfång är extremt viktigt. Det innebär att du har något bakom djuret, där kulan kommer att träffa om den går genom djuret, som då tar upp kulan och kraften. Genom att stå i ett jakttorn skjuter du nedåt marken, står du på marken och skjuter med en tillräckligt hög kulle bakom – då bör kulfång finnas. Var är dina jaktkamrater? Finns jakthund i närheten? Står djuret fritt så inget annat djur riskerar att träffas samtidigt? Allt detta måste vara utrett innan skottet.
Jag blev jägare alldeles av ”mig själv” och tillhör de ökande grupperna av jägare som bor i storstad och är kvinnor. Kan inte peka på någon yttre påverkan alls. Bara inverkan av sådant jag såg som tilltalade någonting hos mig. Kalla det gärna jaktromantik. Allt som omgärdar jakten: en tidig höstmorgon, med dis i luften. Samling och kaffe. Fördelning av pass. Placera ut sig. Sitta i torn tyst och stilla och lyssna och titta, lyssna och titta. Få ”ko-blick” som en jaktkamrat uttryckte det en gång. Märka alla förnimmelser av något som prasslar, kvistar som bryts, en gren som böjs – var det av vinden eller är det något där? Eller lyssna på hundförarens flåsande rapporter om slag och upptag på jaktradion för att sen höra hundskallen. Och vänta på att de kommer åt mitt håll. Vädret är oftast inte på ens sida. Men så ser man vildsvinen, rådjuren eller vad det nu är. Pulsen ökar. Sinnena spänns. Omärkligt väntar man på djurets nästa drag medan man andäktigt ser på det.
Läs gärna Torsten Mörners debattinlägg i SvD Brännpunkt från i våras, där han beskriver sin syn på jakt.
Jag har flera gånger reagerat på hur man kommunicerar sin jakt. En död fisk på bild är inte så farligt, jag har inte ens reflekterat över att man/jag lägger ut sådan bilder på sociala medier. Men bilder på döda djur är jag mer restriktiv med. Nu har jag ju ännu inget eget ”bidrag”, men har lagt ut inlägg från jakter jag varit med på, och då hänvisat till bilder för dem som vill se. Överdriven hänsyn? I det här fallet inte, eftersom djuret var urtaget. Hade jag bild av mig själv med fällt vilt så hade jag stolt låtit bild visas i mitt flöde. Men sådana bilder måste vara respektfulla mot djuret menar jag. Kom att tänka tillbaka på detta i samband med det här aktuella inlägget på SVT Opinion och tidigare debatter på olika jaktforum.
Torsten Mörner nämner också fisket och har helt rätt i att det aldrig diskuteras i samma termer som jakten. Trots att det på sätt och vis är värre ställt. Inom flugfisket (spöfiske) kan man både ”ha kakan och äta upp den”. Det kallas catch & release – att fånga fisken för att sen släppa tillbaka den. För att få jakten, spänningen men sen låta fisken leva vidare i sitt ekosystem och kanske låta någon annan få chans att fånga den. Är inte överens med mig själv om detta är etiskt OK, ändå återutsätter jag fisk i fjällen som eftersom vi för stunden hade tillräckligt för att äta så länge som den skulle hålla sig färsk. Jag kunde ju ha låtit bli att fiska. Men tillfällena är få och man passar på när det vakar och är gynnsamt.
Liknande princip kan man applicera på jakten, och då mer djurvänligt genom att djuren inte direkt störs av att du tittar på dem, fotograferar dem men låter bössan ligga orörd. Likväl kan man sitta och titta på vakande fisk, hur den går, vad den tar. Ibland vill man försöka lura den, ibland låter man den vara.
Sammantaget så skjuts inte så många djur man ofta tror och inte heller tas speciellt mycket fisk upp av spöfiskare, enligt min mening. Fritidsjakt och –fiske är numera ren rekreation, ja, men med tillägget att du får förmånen av färskt kött och färsk fisk som du vet exakt var det kommer ifrån och hur det hanterats hela vägen tills du har det på tallriken. Och det krävs respekt för arterna man jagar, med bössa eller spö.
@MonikaAnnSofi 