Brontofobi

Att åka till fjällen och fiska är en av sommarens höjdpunkter. Det är också skönt att vara i huset på landet på sommaren så klart.

Båda aktiviteterna förmörkas (!) dock lätt om det mörknar och molen börjar torna upp sig. Det drar ihop sig i magen och fokus på annat försvinner eller blir åtminstone väldigt splittrat. Jag håller koll på de där molnen, hur de förflyttar sig och bullar upp sig osv. Och lyssnar. Efter möjligt åskmuller.

Brontofobi kallas det, åsk-fobi. Förstör timmar och delar av dagar då jag oroar mig för att det ska åska innan det ens har börjat och oftast gör det ju inte det heller. Vi har inte värst många åskdagar där jag brukar vara.

Ser det det minsta hotfullt ut på himlen så håller jag mig nära lägret, om vi är uppe i fjällen och fiskar, vilket logiskt sett inte gör den minsta skillnad. På landet sätter jag mig i bilen vid minsta muller, jag parkerar bilen så nära ytterdörren det bara går på kvällen, ifall åskan kommer på natten.

I somras var vi i fjällen för att fiska. Vi låg i tält i två veckor. Redan dag 2 eller 3 hördes muller från blåsvarta moln bortöver en annan fjälldal. Fanns inget annat att göra än 1) krypa in i tältet eller 2) sitta kvar ute och äta middagen som var på gång. Följde de andras exempel och valde alt 2.  Med en sträng blick på det blåsvarta. Åskan höll sig på avstånd och försvann.

Detta upprepades flera dagar. Började tycka att det var ganska uthärdligt trots allt. En av de dagarna satt jag och min kompis ute och pratade med en annan fiskare och under tiden drog det ihop sig över vårt område. Mullren kom närmare och det började dugga. Vi skingrades och försvann i våra respektive tält. Ett hyfsat litet oväder drog in med hårda vindbyar som rev och slet i tältet, ösregn och hagelsom hamrade. Och en lagom mängd åskmuller och någon blixt.

Låg på min luftmadrass med pocketboken i händerna och försökte läsa. Begrep inget av det jag läste men jag hade inte panik även om pulsen var lite hög.

De följande dagarna fick vi samma typ av upplevelser ungefär vid samma tid på dagen, men med den skillnaden att åskan kom närmre varje gång. Sista åskdagen låg jag i tältet på min luftmadrass och lyssnade på regnet och vinden. Kom på mig själv med lyssna efter åskan med viss förväntan. Åskan kom med besked, och jag blev kanske lite mer skärrad än förväntansfull när det väl började men inte mer än vad man borde bli.

Är inte botad men lite lindrad. Att ligga i tält känns betydligt bättre än att sitta helt ensam och oskyddad på ett kalfjäll. Jag höll mig nära lägret de här dagarna eller såg till att vara på väg tillbaka när klockan började närma sig åska som de andra dagarna innan. Så det påverkade mina dagliga aktiviteter, helt klart. Men att jag kunde känns förväntan efter lite efter åska ute till fjälls var en stor seger.

Normalt sett, hemma eller i andra miljöer där det är rätt så säkert, så ser jag fram emot åska – det är mysigt tycker jag. Är rent av lite åsk-nörd i det fallet. Hänger gärna här när åskan går hemmavid, uppkopplad via mobilt bredband, inte fast nät – då pajar det.

Nu har inget behov av att uppskatta åska i fjällen eller på landet, farligt som det är dessutom. Men målet är att kunna hantera den på samma sätt som när det t ex plötsligt börjar regna, dvs: man rusar upp och går in, man rafsar fram och tar på sig regnkläderna, man ilar ut och tar in tvätten. Mer än så borde det inte vara.

3 reaktioner på ”Brontofobi

  1. Tack Monica för din text!
    Kul ämne tycker jag, vi har nog alla nån sorts förhållande till åska. Det skulle kunna vara en öppningsreplik på en mingelfest: Hur känner du dig när det åskar?
    Kul också att lära sig ett nytt ord –brontofobi.
    Eftersom jag tillbringar delar av året i södra Indien, som har ett utpräglat monsunklimat, är jag härdad mot åska. Det har bara hänt en gång att vi krupit in under en säng, darrat och bett böner. Trots denna hårda skola – och jag håller med dig, man vänjer sig, blir lite avtrubbad – gjorde jag något i somras som jag aldrig tidigare gjort. Vi var i vår lilla lilla stuga på det lilla lilla skäret i finska skärgården och såg himlen förmörkas och en akopalyptisk molnvägg närmade sig. Då packade jag en liten ryggsäck med plånbok, dagboken och extra viktigt och ställde den vid dörren. Utifallatt.
    Rekommenderar läsning av Tove Janssons novell Filifjonkan som var rädd för katastrofer. Finns i boken ”Det osynliga barnet”.
    Tack för länken! I Kerala (Indien) är det vanligt att blixtarna går på tvären tvärs över hela himlen (de slår ner ibland iaf!), kanske kan man få svaret om man letar på den sidan?
    /hälsningar Kerstin

    Gilla

  2. Hej! Intressant ämne du beskriver, visste inte ens att det fanns ett ord för det. Du har ett enkelt och tydligt språk vilket gör det lättläst. Däremot tycker jag att du har delat upp texten i för många stycken, men det kanske är en smaksak. För övrigt ett bra blogginlägg!

    Gilla

  3. @kerlin131014Kerstin Tack för dina kommentarer! förstår att du blivit härdad där, lite skillnad mot här. Det där med blixtar på tvären över himlen vill jag mena kallas IC-blixtar, inter-cloud eller liknande. Finns massor av info på den nörd-sajten jag länkade till!

    @asajoh001 Tack för dina kommentarer! Jag visste inte heller att det fanns ett ord för åskfobi – vad skulle vi göra utan Google och Wikipedia…? 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s